julo och mimo

hej
jag är i skellet igen
lite brunare i mitt fejs
men annars ingen större skillnad

började mina första två timmar på hemmaplan med en liten klump i magen
och min hat-känlsa som jag gömt ganska länge nu kom framkrypande
du vet "jag är värdelös"-och "jag kan lika gärna dö"känslan som alla har do och do
funderade lite medan jag tittade på bloggar
kände mig så bortglömd och i ett megastort behov av bekräftelse
en feeling som oftast bara kan botas med bekräftelse (för mig iaf)
MEN denna gång var ett undantag
efter ett samtal med min älskade och en insikt i min stora saknad så brast jag ut i gråt
och efter min lilla gråt-session och ett toabesök så sitter jag nu här fylld av ro och känner mig tillfredsställd
även fast jag saknar massor med människor och skulle må bra av bara lite lite bekräftelse
(piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiik)

jag känner mig faktiskt så uppiggad att jag tillochmed funderar på att lägga in lite bilder nu på direkten
inget jag brukar göra vanligtvis

imorgon bär det av till släkten söderut och jag säger väl adjö igen utan att ens säga hej till någon förutom min ena familjekrets 
(ett cyber-hej räknas int)

spårvagn hade väl ändå vart nice?

/julia