julo och mimo

hej
ikväll ska vi se mina jag och iren. förlåt men kanske en av de roligaste filmerna.

annars då?
nja
har varit ångestfylld, nere och jävligt negg senaste dagarna
MEN
idag var jag kanske med om den största insikten/uppenbarelsen ever
låt mig få berätta
det är en tant på 96 år som vi går till, på jobbet alltså. hon bröt lårbenshalsen innan jag åkte hem till jul och ingen trodde hon nånsin skulle få komma hem igen. det fick hon och jag var där idag. hon satt där i sin mossgröna fotölj framför tv'n, på sin vanliga plats, precis som alla andra dagar jag har varit där. enda skillnaden var att hennes ena ben var inlindat i bandage och vilade på en pall framför henne.

jag frågade lite hur det var med hon nu, och om hon hade ont och sådär.
hon svarade:
"ja, jag ska berätta nånting för dig. jag haaaaar det då så braaaa och jag har iiiiinget att klaga på!"
jag visste inte vad jag skulle svara för jag blev så sjukt tagen på sängen, eller nånting. kände mig som världens äckligaste människa.

hur har jag ens orkat tänka tanken på att mitt liv suger och att jag skulle vilja byta med alla andras bara jag slapp mitt eget? varför har jag klaga över att jag inte orkar jobba när det är det jag är här i norge för att göra? varför har jag tänkt att jorden är det fulaste som någonsin blivit skapt?

jag vet att tanten med lårbenshalsen inte har det värre än barnen i afrika eller uteliggaren vid coop prix eller någon annan av de brukarna jag går till egentligen, men av någon anledning har det aldrig slagit mig så hårt som just idag.

jag ska sluta vara en sådan jävel.
så snälla, va ba glad för att ni lev och sluta flänna. ni har det ju så jävla bra ändå.
tack du lårbenshalstant för att jag nu äntligen har insett.
/mimmi