julo och mimo

Jag tror att mina ben aldrig förut har cyklat längre än vad dom egentligen behövt. Ikväll hände det. Trampade fort, fort förbi mitt hus, förbi öb-korsningen, förbi vithuset, förbi Sundströms gamla västerbottensvilla, förbi Tuvagården, förbi den där hästhagen och tillsist ner till älven. Egentligen så vet jag inte vad som drev mig men jag misstänker att det var för att jag är ledig i 3 fucking dagar och ville bara inte hem än. Om man dag efter dag jobbar dygnspass på dygnspass i en ocharmig lägenhet med totalt tre fönster alla vända mot nordöst vet man inte hur julinätterna känns eller ser ut längre. Man kan inte ens ana. Nu har jag iaf kommit fram till att solen går ner strax efter 22 och att det bevisligen blir väldigt mörkt framåt 1-tiden. Inget gör mig mer hopplös än när de ljusa sommarnätterna från ingenstans förvandlas till snart-är-det-höst-nätter. Det är inte alls så mycket mygg längre och älven rinner numera i långsamt mak. Rätt kallt och ganska fuktigt har det blivit också.

Känns som att tiden bara flyr. Ungefär som att hålla vatten i kupade händer nivet, hur mycket man än kniper med fingrarna så rinner vattnet ändå bara igenom. Alla saker som jag planerat att göra ("I sommar ska jag....") har inte blivit av och nu känns allt plötsligt alldeles för jobbigt, okul och way too big. Undra om det känns så för alla eller om det typ bara är jag? Försöker intala mig själv att det är lite så för alla, för att inte känna mig allt för miserabel.

Det är rätt fascinerande hur saker kan förändras så snabbt och hur stor påverkan de kan ha. Förändringarna som sker i mitt liv just nu fuckar me up. Jag saknar jämt och önskar att man kunde styra människors handlingar via tankens kraft, mixerbord, nå slags spakar eller bara vad som helst. jag skulle ändra på alla saker innan det barkade ur. fan fan fan. känner mig så liten ibland att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Ikväll fick det ju bli lång bort, helt själv, vid älven. Andas in, andas ut och sen andas in igen. Det hjälper för stunden.

Hade bara tänkt avsluta med att säga: jag är så magiskt kär i Elias Bergkvist och han är di beste. Tack.
/Mimm