julo och mimo

För ca 4 timmar sedan var det 5:e maj och snöstorm. Nu är det 6:e maj och fortfarande snöstorm. Take-my-life. Utanför kan jag ändå höra fåglarna kvittra, men jag tycker mig ana en viss uppgivenhet i dess annars så pigga sång. Jag tror att jag vet vad de vill säga mig, för jag känner likadant.

Just nu går min hjärna på lågvarv typ. Ligger nerbäddad under mitt fluffiga duntäcke med halvstängda ögon, fingrarna går av sig själva (därav flummigheten), svettas, lyssnar på closing time om och om igen, drömmer om ljumma sommarnätter med spontana upptåg och never ending soluppgångar. Om jag för ett ögonblick var åskådare i detta nu skulle jag nog fnissa till, skaka lite lätt på huvudet och tänka "din lilla hopplösa rackare". Undra om jag skulle ha mindre ångest om jag inte drömde så mycket? Jag tror det.

Kommer aldrig förstå mig på mänskligheten. Vi snackade lite om det. Man är allt man kan vilja ha, men fortfarande så är man inte tillräcklig. Vad gör man då liksom?

Jag har asfina vänner+familj men jag är nog ganska dålig på att visa min uppskattning ibland. Så, läs iaf här: Ni äg♥

Knyter ihop påsen med en fin bild som jag just hittade på någon tumblr

Jag utlovar lite londonbilder och en noobig video därifrån, inom en snar framtid.
Godnatt!
/Mimmi